Depression.
Jag har pappaproblem. Så nu var det sagt. Inga allvarliga "bakom stängda dörrar" problem. Utan mer "min pappa flyttade ifrån oss och hör numera aldrig av sig" problem.
Förra året ringde han inte ens på min födelsedag. Tack.
Nu har jag inte hört av honom sedan jag kom hem från Thailand. Eller jo vänta lite. Han ringde ju faktiskt en gång för att försäkra sig om att jag skickat hans brev. Tack pappa. Skönt att känna att du bryr dig. Inte för att han någonsin gjort det. Varför visa känslor när man kan köpa sina barn istället. Jag har alltid fått min vilja igenom med honom. Men gör det mig lyckligare?
Det som gör mig mest arg är att jag inte kan konfrontera honom. Jag kan inte säga till min pappa att jag är arg på honom. Det är som dem säger i Systrar i jeans. Jag har lättare för att säga att jag är arg på min mamma, för jag vet att hon älskar mig ändå.
Men pappa. Jag vet inte. Han har aldrig funnits där. Inte på riktigt. Han har aldrig satt mig först. Och fine, jag kräver inte att vara i centrum jämt. Men det vore trevligt att få sin existens uppmärksammad någon gång då och då. Jag finns pappa. Jag finns. Jag
Jag vill bli sedd.
Kommentarer
Postat av: TUMADRE
tack!
Trackback
