Wiiiiiiiiiiiiie!
Om 3 dagar drar jag och Döng-Döng(<3) till Magaluf. För min del blir det andra gången, för Dönges fjärde. Och jag har på känn att det kommer bli den bästa gången eeeever! Inte nog med att det kommer bli kalasfint väder så kommer nämligen grabbarna grus ha sina 2 största teman medans vi är där. Både Kinky Pinky och Army Night! Wiiiiiiiiie!!! Fan vad grymt detta kommer bli! Och som det inte var nog med det som kommer även Björn Rosenström spela en utav kvällarna vi är där! Så vi har tre sjuuuuuka kvällar att se fram emot. Haha, och jag som fortfarande kände mig lite dålig i morse går som på speed nu. Helt överenergisk och bara sjukt jäkla aaaaaasGLAD! Fasen vad livet är underbart ibland!!!
You Wow Me.
1 inlägg och redan några läsare som hittat tillbaks. Det är lite spännande det där. Jag hade inte räknat med att någon vill läsa det jag har att skriva (förutom du då Saa <3). Så jag är lite i chock, men okej. Nästa fundering då: Vad gör egentligen en blogg läsvärd?
När jag startade min blogg för jagvetintehurlänge sedan så var den till för mig och mina vänner. För min del så för att jag skulle få skriva av mig. Jag behöver få ur mig allt ordbajs som samlas som en svart liten klump i magen. Att jag sedan har ett minne som en guldfisk är en annan anledning. Att regelbundet skriva allt som händer mig hjälper mig att komma ihåg. Haha, inte alls logiskt eller hur.
För mina vänner del så var det väl mest läsning ur underhållningssynvinkel. För jag kan inte tänka mig att det känns relevant för någon annan än dem jag känner att läsa om mina dagar på jobbet, nya hunkar eller vilda utekvällar.
Jag lever inte något glamoröst liv. Jag photoshopar inte mina bilder. Jag ljuger och provocerar inte. Så mina chanser att bli storbloggare är...obefintliga. Det som står här är bara sanningen. Min sanning. Ensam, kall och naken. Så om du är ute efter att läsa om något spännande så har du hittat helt fel. Bara en liten förvarning :)
Jag orkade ta mig ur huset idag. Tog mig in till stan för en thai-lunch med lillebror. Tog även vägen förbi jobbet för att handla lite. Och nu är jag helt slut. Den här influensan har tatt kål på mig. Jag har ungefär noll energi. Så sedan blev det bara hem och lägga sig på gräsmattan. Måste ju försöka få lite färg innan spanien i alla fall. Bara 4 dagar kvar nu.
I´m looking at you through the glass, don't know how much time has passed...
The End Of Life As We Know It.
VARNING FÖR VÄLDIGT OSAMMANHÄNGANDE BLOGG-INLÄGG!
Separationsångest... Det när en av mina största svagheter. Jag lovade mig själv att den här bloggen var över. Ett avslutat kapitel att läsa och minnas. Men jag saknar den. Jag saknar att skriva. Det var så längesedan nu. Alldeles för längesedan. Jag har hålt mig på avstånd från den. Rädd för att drunkna i mina minnen. Rädd för att gå bakåt istället för framåt. Rädd för att inse att jag inte är den jag var då. Rädd...
Men när jag sitter här och låter fingrarna smattra över tangenterna är jag inte rädd längre. Det känns familjärt och vanligt. Livet är bra lustigt. Man tror att det skall kännas annorlunda, för att jag har förändrats. Men jorden kretsar inte runt mig. Och när allt kommer omkring så är jag väl inte så annorlunda. Lite äldre, starkare... Mognare? Haha, det var väldans vad jag har utvecklats på ett halvår! Men den här bloggen dog lång innan det att senaste inläggen skrevs. Jag vet inte riktigt när jag slutade skriva utan själ, men att göra det är menlöst.
Jag behöver få tillbaks det igen. Ta ett djupt andetag, känna hur syret färdas genom kroppen, hur allt börjar vakna ur sin långa dvala. Jag är stark, men jag är också mycket svag. Jag har mina akilleshälar och sätter man dem så faller jag. Faller, landar och gräver mig neråt. Jag är stark, jag är stark men svag.
Nu kom katten och lade sig i mitt knä. Det känns tryggt att ha den varma lilla kroppen som trycker sig mot mig. Puffar med sin fuktiga nos. Spinner när jag klappar henne. Att en liten varelse kan få en att känna sig så hemma.
Så. Nu får det räcka för idag. Jag får se vad det leder till. Kanske kommer jag hitta tillbaks hit. Kanske inte...
