The End Of Life As We Know It.
VARNING FÖR VÄLDIGT OSAMMANHÄNGANDE BLOGG-INLÄGG!
Separationsångest... Det när en av mina största svagheter. Jag lovade mig själv att den här bloggen var över. Ett avslutat kapitel att läsa och minnas. Men jag saknar den. Jag saknar att skriva. Det var så längesedan nu. Alldeles för längesedan. Jag har hålt mig på avstånd från den. Rädd för att drunkna i mina minnen. Rädd för att gå bakåt istället för framåt. Rädd för att inse att jag inte är den jag var då. Rädd...
Men när jag sitter här och låter fingrarna smattra över tangenterna är jag inte rädd längre. Det känns familjärt och vanligt. Livet är bra lustigt. Man tror att det skall kännas annorlunda, för att jag har förändrats. Men jorden kretsar inte runt mig. Och när allt kommer omkring så är jag väl inte så annorlunda. Lite äldre, starkare... Mognare? Haha, det var väldans vad jag har utvecklats på ett halvår! Men den här bloggen dog lång innan det att senaste inläggen skrevs. Jag vet inte riktigt när jag slutade skriva utan själ, men att göra det är menlöst.
Jag behöver få tillbaks det igen. Ta ett djupt andetag, känna hur syret färdas genom kroppen, hur allt börjar vakna ur sin långa dvala. Jag är stark, men jag är också mycket svag. Jag har mina akilleshälar och sätter man dem så faller jag. Faller, landar och gräver mig neråt. Jag är stark, jag är stark men svag.
Nu kom katten och lade sig i mitt knä. Det känns tryggt att ha den varma lilla kroppen som trycker sig mot mig. Puffar med sin fuktiga nos. Spinner när jag klappar henne. Att en liten varelse kan få en att känna sig så hemma.
Så. Nu får det räcka för idag. Jag får se vad det leder till. Kanske kommer jag hitta tillbaks hit. Kanske inte...
Kommentarer
Trackback
